.

• Att man ständigt känner någon slags skuld inför sina föräldrar. Oavsett hur snälla de är. Jag vet ju att de är besvikna. Samtidigt kan jag ju inte ändra på mig själv för att jag ska passa enligt deras ramar. Jag är ju bara mig själv och det ska ingen få hindra mig från att vara. Allra minst mina föräldrar.
• Alla fina människor man måste dissa. Det vill säga trevliga pojkar. Som inte attraherar mig. At all.
  När man säger det magiska ordet, så är man ju inte intressant längre. Det är lite synd på så många fina potentiella vänner. De som fortsätter prata trots det magiska ordet skrämmer mig också. Vad har de i kikaren liksom? Tror de att de ska kunna omvända mig? Good luck! HAHAHAHAHAHAHHA.
• Man måste komma ut om och om igen. Det räcker inte med att tala om för sina vänner att man är gay, man träffar hela tiden nytt folk och förr eller senare måste man "komma ut" på nytt. Det kan vara lite IRRITERANDE, men vad fan. I'll live with it.
• Alla vänner jag har förlorat genom åren. Ja, vad ska jag säga? Some people carry narrow minds.

Det mesta är dock positivt. Jag kommer med den listan senare. NU: Flickan som lekte med elden.